Emily for Dummies

Jag känner mig sjukt deprimerad, kanske beror det på att jag är trött och jobbar natt eller för att jag inte har ätit något. Men förmodligen mest för att jag har massa konstiga tankar som flyger runt i huvudet på mig. Efter ett samtal med en riktigt bra vän ikväll, är allt helt plötsligt suddigt. Om ett förhållande på 4 år med ett gift par tar slut på grund av kulturkrockar, kan väl egentligen vad som helst hända. Jag gillar verkligen inte de där satans kulturkrockarna. De får mig att vilja säga att jag har rätt, jag vet bäst, för att jag är svensk, men så måste ju även folk från andra länder och kulturer tänka. Så vem har rätt?!
Om man bestämmer sig för at bilda familj med någon från en annan kultur där jag har ett sätt som jag vill uppfostra våra barn med, och den andra parten har en helt annan syn på uppfostran, vilken väg väljer man då. Vem sätt är rätt? Och när kommer krocken? Har den skett när jag vill ha mycket ensamtid med min nyskapta familj ifred, eller sker den när den andra parten vill spendera mertiden den nya familjemedlemmen hos morföräldrarna eller annan släkt? Kanske har krocken redan skett i samma sekund man fattade tycke för varandra. Är det fel av mig att tycka att vissa saker i andra kulturer känns onormalt och onaturligt?

"Om man är av den uppfattningen att människor skall vara på ett visst sätt - rimligen i enlighet med de normer som finns inom den egna kulturen - så kommer man, varje gång man möter något som avviker från de normerna, att betrakta det annorlunda som primitivt, barbariskt, dekadent, ociviliserat, omoraliskt eller onaturligt. Listan över alternativa sätt att uppfatta den andra kulturen kan göras praktiskt taget hur lång som helst, men det är inte det som är poängen."

Nu för tiden i det morderna Sverige, är det många kvinnor som vill arbeta, de vill såga, hammra, bära och framför allt skaffa sig en bra utbildning som ger en trygg ekonomi. Och utan att låta som en feminist, så kan jag verkligen säga at jag är en av dem. Jag gillar förvisso att laga mat, men aldrig i hela mitt liv kommer jag ställa mig vid spisen varje dag för att laga mat för att "det är det ni kvinnor ska göra". I andra kulturer tycker man fortfarande att kvinnorna ska städa och laga mat. Det blir väl så automatiskt, även i svenska hushåll, men jag kommer i alla fall se till att allt i mitt liv blir jämlikt.

Låter allt detta enbart som svammel, eller är det någon som förstår mig? Om inget annat så är det detta jag menar med "den nakna sanningen". Folk tror att jag bara är en helt vanlig tjej utan bekymmer och vilsna tankar. Men jag är nog, trots allt ganska vilsen.

Det är så många förhållanden som har tagit slut den senaste tiden, har det något med årstiden att göra? Jag känner mig lite orolig och rädd för framtiden för den ser så suddig ut ,men jag hoppas att det klarnar och att jag väljer rätt vägar.
Mina tankar idag går till en riktigt stark människa som har varit med om allt dåligt, och då menar jag allt! Varför ska dåliga saker hända bra folk. Jag kan inte smälta att de man minst tror kommer att gå skilda vägar, nu inte är tillsammans mer. Vad som helst kan verkligen hända när som helst.

Story of my life

Ciao!