Emily for Dummies

Vad är det med mig? Är det så fel att jag tänker på framtiden? Är det konstigt att man känner sig lite pressad, när folk man känner runt omkring sig, som är i samma ålder som en själv börjar skaffa barn hejvilt, flyttar ihop med sin respektive och börjar sitt vuxna liv på riktigt? Är det då konstigt att jag känner pressen när jag står här, utan pojkvän, utan barn och utan en lägenhet som jag delar med den jag håller kär?
Jag är verkligen superglad för alla som har börjat med sitt vuxna liv, tro inget annat. Speciellt glad är jag för min brandomsvän Maria som förra veckan fick sin prinsessa Malou. Helt bedårande söt. Grattis gumman!
Men vad f*n ska det bli av mig? När är det min tur att få ha det bra? När kommer en kille vilja alla de sakerna med mig? Jag börjar bli rädd för att det är mig det är fel på, trots att jag egentligen bara vill det jag tror många kvinnor vill.

Detta vill jag: (döm mig om ni vill, jag bryr mig inte)

Jag vill ha en man som älskar mig i alla lägen. En som bara behöver se mig i ögonen för att säga att han älskar mig. Han behöver inte ha ett perfekt yttre, så länge hans själ är fin. Utsidan av en person är något som jag aldrig brytt mig om. Jag har varit tillsammans med riktigt snygga killar och killar som har sett mindre bra ut. Och för att vara helt ärlig så blir de snygga killarna fula i mina ögon för sättet de beter sig på. Och de som inte var de snyggaste på planeten från början blev istället det snyggaste jag visste.
Jag vill ha en man som sätter mig först och som vill göra allt för mig. Jag skulle aldrig utnyttja det såklart, men att få ha den känslan att han skulle kunna "ta ett skott" för mig. Jag vill också att den mannen ska kunna ge något till resten av världen. Han måste göra något som visar att han inte bara bryr sig om sitt eget liv och det som kretsar runt om det. Han måste vara smart (och smart kan man vara på många olika sätt), han ska vara omtänksam, kunna visa empati. Den mannen måste vara romantisk, men inte sådär romantiskt att det blir tramsigt. Och humor, han måste ha humor. Men framför allt, så måste han kunna se en framtid med mig. Vad är det annars för mening med ett förhållande. Jag har haft mina "fjortis"-relationer. Där man sa att man älskade varandra trots att man egentligen inte visste vad det var. Jag har inbillat mig själv att jag kanske denna gången hade hamnat rätt. Men ändå har det blivit fel. När är det dags egentligen? När är det min tur? Säg mig nu, är det något fel på detta?

Jag vill ha ett stort, fett och fint bröllop. Det har alltid varit en dröm för mig. Jag vill väldigt gärna gifta mig utomlands i något varmt land. Jag vill att alla mina vänner ska vara där och att min klänning ska glittra. Jag vill att Alicia Keys "No one" ska spelas till vår första dans som ett gift par. Jag vill att båda mina föräldrar och båda hans föräldrar ska vara där. Jag vill att det ska vara perfekt. Är det något fel med det?

I drömscenariot vill jag kunna få två barn. Helst en pojke och en flicka. Lex och Kendra är namn som jag tycker är fina. Men å andra sidan kan man aldrig veta vilket namn som kommer passa på ens barn fören man har fått se deras ansikte. Jag älskar barn, och det verkas som att barn älskar mig. Små bebisar framför allt. Kanske för att min mörka hy får dem att skratta, men förmodligen också för att jag behanldar dem så väl.
Jag vill att mina barn ska få en chans till samma uppfostran som jag själv har fått. Samma sorts utbildning och få ta del av många nya erfarenheter som jag själv har fått göra. Att gå på friskolor som jag själv har gjort, har betytt så otroligt mycket för mig. Mina lärare under åren är de som har gjort mig till den jag är idag. Jag hade förmodligen inte bloggat idag om det inte hade varit för mina svenskalärare under åren. Jag vill att mina barn ska få det bästa livet man kan tänka sig. Men en mamma och en pappa som älskar dem. Är det något fel med det?

Jag vill ha en Jeep eller en SUV. Mycket för att jag vill vara säker på att alltid få plats med en stor familj. Men också för att man vill ha någon slags lyx i sitt liv varje dag. För mig är en Lexus SUV det lyxigaste man kan ha. Men smaken är som baken. Jag vill kunna vara den där "coola mamman" som kommer till dagis för att hämta upp sina barn. I den där "coola" bilen. Det värsta jag vet är mammor som i samma sekund som bebisen ploppar ut slutar bry sig om sitt utseende. Jag kommer alltid bry mig om mitt utseende. Inte för att jag är fåfäng eller ytlig. Men för att jag vill må bra med mig själv.
Är det något fel med det?


Jag vill ha mitt drömhus i Laröd. Det jag alltid går förbi på mina promenader. Det fina huset med grönt tak och dubbelgarage. Där kan jag se mig själv i framtiden. Det är så otroligt barnvänligt. Och kastanjeträdet sen, det måste vara det finaste trädet i hela Laröd. Det ligger tre hus ifrån vårt hus. Så nära, men ändå så långt ifrån. Jag vill att min familj ska bo i ett bra område. Jag vill ha det! Är det något fel med det?